Liten tuva riskerar stjälpa stort lass – ett grekiskt drama
Det som började med en grekisk överkonsumtion med lånade pengar har nu nått Sverige med en svagare valuta och kraftigt börsfall. Det visar sig att ett litet land i Europa med 2.5 procent av EUs BNP riskerar att ”Att liten tuva stjälper stort lass”. EMU-medlemsskapet blev den förlorade möjligheten att hantera strukturproblemen och globala finanskrisen blottlade både akuta och långsiktiga problem.
Den statistiska kvaliteten i grekiska offentliga finanser är vid det här laget ökända och av analysen framgår att siffrorna för budgetunderskott och skuldläge fortfarande är ytterst osäkra. Faktum är att Grekland de senaste två decennierna haft ett underskott på i genomsnitt 7.5 procent av BNP samtidigt som Maastrichkriteriet medger högst 3 procent av BNP. När man har så allvarliga problem som Grekland har, är det nödvändigt att man både höjer skatter och begränsar utgifter, det finns ingen annan väg framåt.
Med ett budgetunderskott 2009 med 14 procent av BNP och en statsskuld med 120 procent av BNP är situationen lika uppenbar som ohållbar. Ett att världens största hjälppaket är överlämnat. Nu måste Grekland visa att man fått med sig folket på besparingar.
Lämnar Grekland eurosamarbete blir det svårt att bygga verksamheten vidare. Jag ser det dock med en ganska låg sannolikhet även om möjligheten givetvis finns. Flera faktorer talar emot. Om de idag lämnar euron skulle deras växelkurs utsättas för ett enormt tryck. Det skulle göra det ännu svårare för Grekland att finansiera sin ekonomi. I sin tur skulle räntorna drivas upp ännu mer och börserna ytterligare nedåt.
Följderna av någon form av kollaps i Grekland skulle också bli enorma och oöverskådliga för Europa. Trycket på övriga högt skuldsatta länder, inte minst PIIGS-länderna skulle bli mycket hårt. Euron skulle inte lyftas upp till den världsvaluta som varit drömmen och politisk makt på världskartan skulle gå om intet.
Det var en rad politiska missar både i Grekland och, framför allt, i Eurozonen som uppdagades i samband med den grekiska krisen.
Greklandskrisen handlar egentligen inte om Grekland utan spridningsrisken till andra länder och vem som sitter med svarte petter när allt detta skall betalas. Det är tydligt att krisen har fått återverkningar över de finansiella marknaderna i såväl Europa som USA och Asien. Spridningen har redan nått räntorna i Spanien och Portugal som båda är länder med stora bytesbalansunderskott.
EU-pakten skakas
Hela den europeiska valutaunionen skakar i sina bastanta grundpelare. Det blev uppenbart att EMU-projektet var illa designat för att förhindra eller hantera kriser.
Syftet med hela det finansiella ramverket kring euron-konvergenskraven, stabilitetspakten och de så kallade ”no bail out” artiklarna i Maastrichtfördraget – var att situationer som dagens inte skulle uppstå överhuvudtaget.
För det första skulle svaga och instabila länder inte släppas in i valutaunion. För det andra skulle länder som bröt mot budgetdisciplinen när de väl släppts in straffas med böter.
För det tredje skulle misskötta och konkursmässiga euroländer inte räkna med att få finansiellt stöd, varken av ECB eller andra medlemsstater.
Det handlar om statsfinansiella kriser och faktum är att redan innan den monetära unionen sjösattes för 11 år sedan diskuterades detta. Historien visar nämligen att kriser uppstår i monetära unioner och det som uppkommit är ingen direkt överraskning.
Nu befinner vi oss i situationen att ett euroland balanserar på randen till statsbankrutt och övriga medlemsstater har ingen aning om hur de ska tackla situationen. Regler och beslutsmekanismer saknas. När marknaden överreagerar så måste även politiken överreagera. Och det gjorde man inte.
Följden blir nödlösningar och panikåtgärder, som sakta men säkert har brutit ramverket kring EMU och även EMU-ländernas egen trovärdighet.
Det senaste tiden har marknaderna reagerat kraftigt, ett mått på detta har kunnat synas på börser och marknaden för CDS, credit default swaps, vilket är priset för att försäkra sig mot en betalningsinställelse, som nu nått rekordnivåer.
Skuldskräcken har kopplat isgrepp om Europa där det idag betraktas som säkrare att låna ut till europeiska storföretag än till deras hemländer.
Tid som inte fanns
EU-ledarna har kritiserats hårt för att de inte reagerat snabbt nog på de grekiska problemen och därmed bidragit till det finansiella tumultet. Och det tog tid, tid som inte fanns. Man underskattade som många gånger förr globaliseringen och marknaden. Följden blev den värsta krisen i europasamarbetets historia.
Efter förra söndagens beslut om att aktivera de enorma nödlånen på mer än 1 000 miljarder kronor under tre år har situationen förvärrats.
Inte heller de kraftiga besparingar som den grekiska regeringen tvingats till för att få del av euroländernas och Internationella valutafondens pengar har fått slut på spekulationerna. Misstron mot grekernas förmåga att genomföra åtgärderna är kompakt, särskilt efter veckans kraftfulla protester i Aten.
En lång rad euroländer har nu fått klartecken i sina parlament att betala ut sin del av de 80 miljarder euro som eurozonen ska stå för. På fredagen kom även positivt besked från det tyska parlamentet, vilket fick många att dra en suck av lättnad. Tyskland, som lånar ut mest pengar till Grekland efter IMF, har varit den mest motvilliga långivaren i unionen.
Vad måste hända nu?
För två sedan var det förtroendet för bankerna som dök och orsakade finanskrisen. Då gick länderna in och hjälpte. Men nu är det förtroendet för staternas egen ekonomi som vacklar. Så frågan är vem hjälper hjälparen?
Europa befinner sig i ett allvarligt läge med kombinationen förtroende- och systemkris där ord måste leda till besluts- och handlingskraft.
Om inget ändras i Maastricht-fördraget kommer den mest bestående lärdomen vara att den grekiska krisen blottade eurons och valutaunionens sårbarhet.
Euroländerna måste visa för marknaderna att de är beredda att göra allt som krävs för att försvara sin valuta. En särskild krismekanism måste antas där alla vet vad som gäller för att snabbt kunna agera i framtiden samt att Euroländernas ekonomiska styrning och samordning stärks med policy och kontroll av budgetar.
Stärkta endast med gemensamma krafter
Mitt i allt detta kan något gott även komma ut, nämligen samtal och förberedelse för hur man undviker och löser kriser.
För handen på hjärtat, vi har varken upplevt den första eller sista krisen i världshistorien. Nu måste Europa lösa denna och rusta för nästa kris. Många lärdomar finns av detta, inte minst att EU måste agera snabbt och kraftfullt när problem uppstår.
Priset blir högt om en liten tuva stjälper stort lass. I grunden måste vi bära med oss att i det globala perspektivet tappar Europa viktig mark inom flera områden.
Vår omvärld förändras i allt snabbare takt. Som enskilda länder är vi ännu mer sårbara. Det är med endast med gemensamma krafter vi kan stärka positionen på internationella världskartan.
Jag tycker ändock att man skall försöka ha lite is magen. Nu träffas Finansministrarna idag och jag är övertygad om att alla är helt medvetna om allvaret och har sikte på att finna lösningar.
Lena Bäcker
Chefekonom
Kommuninvest Sverige
För att läsa mer om konjunktur och global ekonomi:
http://www.kommuninvest.se/blogg/2010/05/09/sa-paverkas-svensk-ekonomi-av-greklandskrisen/
http://www.kommuninvest.se/blogg/2010/05/07/greklandsfrossa-med-okad-refinansieringsrisk/
http://www.kommuninvest.se/blogg/2010/04/23/sa-sakras-framtidens-kommunfinansiering/
http://www.kommuninvest.se/blogg/2010/04/26/global-konjunkturrapport-islossning-pa-varldshaven/
http://www.kommuninvest.se/blogg/2010/04/15/2010-ekonomiska-varproposition-chefekonomen-kommenterar/
http://www.kommuninvest.se/blogg/2010/04/13/den-svenska-ekonomin-blir-alltmer-globaliserad/
http://www.kommuninvest.se/blogg/2010/02/09/oecd-rapporter-visar-uppgang-och-nedgang-i-konjunkturen-
Hej Lena
Tack för en välskriven och lärorik blogg.
Jag har en fråga som gäller vem som ska sitta med svarte petter.
Av vad jag läst så vare det Goldman Sachs som hjälpte Grekland att dölja sina underskott redan 2001. Var inte det kriminellt? Varför är de nu rådgivare åt den sittande regeringen. En ekonom som heter Max Keiser kallade detta för ”stockholm syndrome” i denna debatt…
http://www.youtube.com/watch?v=4A_1AB81KLo
fortsättning…
http://www.youtube.com/watch?v=5RKaRjDF7j0&feature=related
Och de enorma nödlånen komme ju att betalas av vanliga skattebetalare som inte deltagit i pyramidspelet. Jag kan inte se att det finns en rättvisa i systemet och lutar åt att islänningarna och grekerna gör rätt i att revoltera mot denna överföring av resurser från skattebetalare till en finansiell elit. Vad är din åsikt om detta?
mvh
Klas Eriksson
Tack för ditt inlägg Klas. Säkerligen var det flera aktörer inblandade i Greklandskrisen men de har haft underskott 3 årtionden. Nu blir det helt rätt skattebetalarna som får betala och det är ju så demokrati är uppbyggt. Politikerna ges förtroendet och vid nästa val får välja avgöra om de gjort ett bra eller inte.